Därför vore en mittenregering bäst – även för alliansen

Några snabbt nedkastade rader efter talmannens besked att låta Ulf Kristersson gå upp till statsministeromröstning.

Alliansen utkämpar en inre kamp just nu. Moderater och kristdemokrater vill – explicit eller implicit – räkna in Sd i alliansens stöd, och ser en chans för alliansen att gripa makten med hjälp av Sd. Centerpartister och liberaler har lyckligtvis hittills stått emot. De ser faran i att bli beroende av Sd, ett parti med främlingsfientligheten som stark drivkraft, och vill därför inte gå in i ett regeringssamarbete med mindre än att man har säkrat stöd över blockgränsen. I det spel som uppstår verkar själva alliansen rämna av slitningarna. Men måste det bli så?

Först ett klargörande, för transparensens skull: För mig som mittenväljare är alliansen inte ett viktigt projekt. Inte för att jag skulle vara emot samarbete mellan demokratiskt sinnade partier – tvärtom! Men genom att prioritera alliansens sammanhållning så högt minskar flexibiliteten och försvåras fruktbara samarbeten på andra håll. Det tycker jag har märkts ett flertal gånger ända sedan 2006, inte minst under förra mandatperioden, där man hellre än att samarbeta över blockgränsen tvingade S till att göra upp med V (vilket jag – återigen för transparensens skull – ser som betydligt mer oproblematiskt än att förhandla med Sd).

Trots det har jag försökt se ur alliansens perspektiv och fundera på vad den skulle må bäst av. Lyckligt nog tror jag att det sammanfaller med vad Sverige skulle må bäst av.

Hur kan vi sammanfatta de borgerliga partiernas strävan, och vilken effekt skulle de få för alliansen?

  • Moderaterna ger, med stöd från Kristdemokraterna, uttryck för att ”frimodigt” gå fram med allianspolitik, oförhandlad med Sd, och pröva den i riksdagen. Det är svårt att se att Sd passivt skulle låta allianspartierna hållas ostörda i en sådan situation. Inte minst har Jimmie Åkesson upprepat krävt inflytande för att släppa fram en sådan regering. Det skulle kunna leda i två riktningar:
    1. Regeringen tar inte intryck av Sd, varefter Sd på olika sätt sätter käppar i hjulet och ställer till med regeringskris, alternativt att regeringen får göra stora eftergifter för att efterhand få till stånd ett stöd över blockgränsen. Detta är knappast något som skulle gagna alliansens stöd bland väljarna.
    2. Regeringen anpassar sig till Sd, vilket skulle dela de borgerliga väljarna i två läger. Antingen kommer då C och L behöva överge de väljare som inte kan tolerera en anpassning till främlingsfientliga partier (vilka då lämnas hemlösa eller tvingas över blockgränsen), eller så rämnar alliansen.
  • Centern och Liberalerna vill ta stöd över blockgränsen, men vill samtidigt hålla ihop alliansen. Med tanke på mandatfördelningen är då det enda rimliga alternativet att få med sig åtminstone S i ett samarbete – alliansen tillsammans med Mp skulle kunna röstas ner så fort Sd och S röstar på samma alternativ. Det ska nog mycket till innan S skulle gå med i ett sådant samarbete. Jag ser det som önsketänkande.

Så hur kan alliansen räddas? Jag tror att det bästa för alla vore att de borgerliga partierna fortast möjligt tonade ner prestigen i att just nu hålla ihop alliansen. Man kan betona att man är bra överens, men konstatera att mandatfördelningen just nu inte ger något rimligt alternativ för en alliansregering, och att man därför lägger samarbetet i malpåse till nästa val. C och L kan argumentera att man gör det för att man inser värdet i att landet behöver en ansvarstagande och välfungerande regering. M och Kd kan argumentera att man bidar sin tid till nästa val, och bildar en konstruktiv opposition som håller regeringen på tårna. Samtidigt vill man förhoppningsvis inte vidga klyftan alltför mycket till C och L, vilket skulle kunna göra debatterna mer sakliga och renhåriga.

Nästa steg kräver ödmjukhet även från S, och består i en regeringsbildning som innehåller, eller åtminstone aktivt kan stödjas av, S, Mp, C och L. Som jag skrivit tidigare tror jag att dessa partier skulle kunna finna en värdegemenskap i att bedriva en politik med ett humant perspektiv, samt att aktivt ta itu med mandatperiodens mest akuta fråga: En kraftfull och effektiv miljöpolitik. Jag tror också att det skulle ligga i alla dessa partiers intresse att se till att samarbetet blir lyckat, och att alla partier får visa upp framgångar. Inte minst S borde ha ett intresse att motbevisa tesen att småpartier mals ner av ett samarbete med dem, för att öka chansen för kommande blocköverskridande regeringar.

Återigen: Det är dags för modiga politiker, som vågar stå upp för en human och konstruktiv samarbetspolitik. Upp till bevis för C, L och S!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s