Om klimatångest – en personlig betraktelse

I DN Kultur den 11 oktober ifrågasätter Sofia Ulver om klimatångest är den rätta benämningen för vad många lider av i dessa dagar. Det fick mig att fundera på vad jag själv menar när jag säger att jag har drabbats av det. Låt mig därför ge mig själv som exempel på hur klimatångest kan visa sig, och att det faktiskt även kan leda till en bruten handlingsförlamning.

För mig ligger grunden i klimatångesten i att vi vet att vi just nu är på väg i en riktning med katastrofalt slut om vi inte gör något radikalt, men att livet trots detta fortgår nästan som om inget hade hänt. Vi går (eller åker bil) till jobbet, hämtar barnen, flyger till varmare breddgrader, aktiekurser går upp och ner, och tiden bara går och går. Det är som att huset brinner, brandvarnaren tjuter, och vi – vi fortsätter med våra vardagssysslor. Möjligen undrar vi lite oroat om inte någon ska göra något åt det där tjutandet, och frågar oss vem det egentligen är som har ansvaret för att släcka bränder. Kanske vi tänker att det ändå är försent, och börjar fundera över hur vi ska anpassa oss till att bo i ett nerbränt hus.

Att utsläppen, trots att många av oss försöker att minska våra avtryck, fortsätter att öka, att det saknas så många politiska beslut, att det finns så många intressegrupper som lobbar emot en nödvändigt snabb omställning – och att jag inte kan göra något åt det – det har fyllt mig med en enorm frustration. Samtidigt har jag blivit frustrerad över mig själv, som – trots att jag inser allvaret – har haft ett motstånd inom mig mot att göra min röst hörd, inte har vågat ta klivet och agera. Ibland har jag tänkt att jag, när barnen blir större, ska få mer tid och utrymme att engagera mig. Samtidigt har det någonstans i mig känts som ett svepskäl för att kunna vara bekväm ännu ett tag.

Kulmen kom, som jag beskrev i ett tidigare inlägg, när det blev så övertydligt att det inte ens finns tid att vänta till mina barn blir större. De är vuxna om c:a 10 år – då måste vi i stort sett ha hunnit halvvägs mot en värld med nollutsläpp av växthusgaser. De kommer inte få en chans att själva påverka utvecklingen medan tid ännu finns! Insikten blev till en kris, en klimatångest, som tog sig uttryck på flera sätt. Jag vaknade vid halvtvåtiden på nätterna, för att sedan inte kunna somna om. Jag fick stresspåslag; frustrationen översköljde mig och fick adrenalinet att strömma genom kroppen.

Men krisen födde också handling. Inte för att jag gjort något storartat, men jag fick åtminstone en puff över tröskeln till att offentligt börja ge uttryck för vad jag tycker. Jag anmälde mig till Naturskyddsföreningens klimatnätverk (det återstår att se vad det innebär i praktiken!). Och jag startade denna blogg. Jag tänker, att om jag lyckas övertyga en enda människa till att börja minska sitt klimatavtryck så kan det förmodligen få större effekt än vad mina egna ansträngningar ger. (Men jag ska naturligtvis försöka minska mitt eget ytterligare – det finns ingen motsättning däremellan!)

Jag hoppas att jag en dag ska kunna se mina barn i ögonen, och kunna säga att jag åtminstone försökte vara med och vända utvecklingen, så att deras värld blir en människovänlig värld. Hur långt vi lyckas nå återstår att se.

För inspirerande läsning om att vända klimatångest, läs vad Frida Hylander skriver!

Annonser

2 svar till “Om klimatångest – en personlig betraktelse”

  1. Och när man väl har ”kommit ut” så blir det också lättare att få kontakt med likasinnade. Man inser att det finns många där ute som tänker likadant – en fantastisk och växande rörelse. Vi kan hjälpas åt. Allt det har i mitt fall gjort att jag fått styrkan åter – att jag inte känner ångest utan hopp. Jag kommer dela med mig till dig om vad jag hittar i form av nätverk och liknande. Idag blev jag t.ex. glad när jag såg att klimatstudenterna startar ett nätverk på Liu. Som lärare där hörde jag genast av mig och frågade om de ville göra gemensam sak med de anställda som liksom dem vill bidra till förändring på riktigt.

    Gilla

    1. Ja, visst är det härligt att komma i kontakt med andra likasinnade. Själv känner jag både ångest och hopp i en blandning. Något som fyller mig med glädje är uppropet som studenterna gjorde på DN Debatt i början av veckan. Det gör att jag lättare kan vända mig till min arbetsgivare och undra vad vi ska göra för att förbättra vår miljöpåverkan. För duktiga talanger, det vill vi ha! Det är många sådana rörelser vi behöver, som har potential att sprida sig som ringarna på vattnet och påverka till riktig förändring.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s