Vad ska vi med kunskap till?

I helgen var jag bjuden på promotionshögtid, en mycket trevlig tillställning där nyblivna doktorer får sin hatt eller lagerkrans och professorer blir installerade.

Bland de många välformulerade talen var det flera som handlade om vikten av nyfikenhet och sökande efter ny kunskap. Och jag kan ju inte annat än att hålla med. Ändå var det efter ett tag som om något skavde i mig. För visst är det bra att utöka vårt samlade vetande, men när vi väl har kunskapen, vad ska vi med den till om vi inte använder den?

Universitetens ”tredje uppgift” brukar nämnas: Att sprida kunskapen i samhället. Men i dessa tider av faktaresistens, filterbubblor, desinformation och populism kanske man behöver gå ett steg längre och aktivt jobba även för att kunskapen ska få genomslag.

Läs inte detta som en kritik av den samlade forskningskåren – jag vet många forskare som arbetar hårt för att viktiga insikter ska vinna gehör. Det handlar nog mer om hur vi tänker på forskningen och dess roll i samhället. Det är en uppgift för oss alla att med Greta Thunberg lyssna på vetenskapen, och agera därefter.

Miljökrisen är för mig det allt överskuggande exemplet. Vi vet att vi har en akut kris för klimat och biologisk mångfald. Vi vet att om vi inte ställer om radikalt de närmaste åren så kommer vi att gå mot en nära nog obeboelig värld. Vi vet att vi snabbt måste befria oss från fossila bränslen, och att vi behöver öka mängden natur med höga naturvärden. Ändå öppnas nya oljekällor och skog fortsätter att skövlas. Ändå fortsätter vi att flyga och åka bil alltmer. Ändå tävlar politiker om att sänka fossilskatterna, vilket både eldar på klimatförändringarna och försörjer Putins krig.

Så till alla nya doktorer och professorer vill jag först säga ett stort grattis, och sedan rikta uppmaningen (som kan gälla oss alla): Sök ny kunskap, men jobba också för att den kunskap vi redan har kommer alla till nytta och att vi agera utifrån den kunskap vi har, för allas bästa! Vi behöver det. Nu.

Lamentation över skogstokighet

Just nu känner jag en hopplöshet fylla mitt sinne. Jag har precis läst om Skogsstyrelsens beslut att inte bara sluta registrera nyckelbiotoper, utan även börja avregistrera redan registrerade områden. Allt i syfte att undvika den kunskap och information som skulle kunna tänkas stå i vägen för den enskilde skogsägarens möjlighet att avverka sin skog, även om den skulle ha unika naturvärden*.

Argumentet brukar vara att skogsägaren måste ha fri förfoganderätt över sin skog. Men låt oss som ett tankeexperiment anta att det gällde dricksvatten. Låt oss anta att en kommun får sitt vatten från en täkt på en enskild ägares mark. Skulle det då inte vara rimligt att kommunen får ta prover på vattnet för att analysera dess kvalitet, och införa begränsningar för markägaren i akt och mening att säkerställa drickbart vatten? I mina ögon är detta fullständigt analogt: Området som ägs av markägaren bidrar med viktiga ekosystemtjänster till allmänheten (det må vara dricksvatten, biologisk mångfald eller kolinlagring), och det allmänna bör ha möjlighet att se till att dessa upprätthålls. Hur kan det vara rimligt att prioritera fri förfoganderätt så högt att man hävdar ägarens rätt att förstöra förutsättningarna för andra som är beroende av områdets ekotjänster?

Enligt WWFs skogsbarometer 2021, en Sifo-undersökning från i somras, tycker 78% av svenskarna att det är viktigt att skog med höga naturvärden ska skyddas från att huggas ner. Ändå jobbar varken berörd myndighet eller majoriteten av riksdagspartierna för detta. När de som har makten styr i en annan riktning än den stora majoritetens vilja, utan att synbarligen låta sig påverkas av vare sig opinionen eller vetenskapliga invändningar, är det lätt att tappa modet.

Hugger man ner en tvåhundraårig skog tar det tvåhundra år innan vi har återställt den. Värre än så: vi riskerar att arter som är beroende av den långa kontinuiteten helt enkelt inte överlever den plötsliga förändringen av livsmiljön. Sverige har inte många naturskogar kvar. Att det ska vara så förtvivlat svårt att bara bestämma sig för att skydda de kvarvarande!

Jag vill ropa på hjälp: Någon, hjälp oss att vända det här och göra världen bättre! Men det är ju vi som är de vuxna. Om inte vi kan göra något åt det här, vem kan då?

*) Detta kommer i grunden ur Centerpartiets politik, och Socialdemokraterna har uppenbarligen inte prioriterat att stå emot detta. Tvärtom påstår man att svenskt skogsbruk är hållbart och jobbar emot alla försök från EU att påverka i en mer miljövänlig riktning. Även Moderaterna har för övrigt en liknande syn på skogspolitiken.

Dags att växla upp miljöbevakningen!

Det var spännande att ta del av DNs klimatnummer igår, utformat i samarbete med Greta Thunberg.

Nu gäller det för DN och övriga medier att växla upp också den dagliga rapporteringen. Förutom en daglig nyhetsbevakning på området saknas det inte direkt uppslag till fördjupning. Några inslag och ämnen jag gärna skulle se är

• En daglig mätare, t ex i formen av en ”termometer”, som visar människans ackumulerade koldioxidutsläpp sedan förindustriell tid, och hur stor (liten) budget vi har kvar till 1,5- resp 2-gradersmålen. Den kan gärna visa var vi befann oss vissa tidigare årtal, t ex 1900, 1950, 1990 och 2010, för att tydliggöra accelerationen.
• För att skapa perspektiv på omfattningen av åtgärdsbehov – ge ett konkret exempel på ett tillräckligt paket av åtgärder för att hålla temperaturökningen under 1,5 resp 2 grader, hur snabbt de skulle behöva införas och vad det skulle innebära i människors vardag. (Som kontrast, försök måla upp en hypotetisk motsvarande bild av vad frånvaron av åtgärder skulle kunna innebära i människors vardag.)
• Det finns förstås många olika tänkbara åtgärder som kan vidtas. Granska olika förslag i mer detalj: Vad innebär de? Vilka, och hur stora, effekter (önskade och oönskade) skulle de få på klimat, biologisk mångfald och andra miljöaspekter? Vilka sociala, ekonomiska och praktiska effekter?
• Ovanstående perspektiv kan särskilt tillämpas på riksdagspartiernas miljöpolitik. Vad innebär deras förslag – vad får de för effekt i förhållande till vad som behövs? Vad säger partierna, och hur handlar de i praktiken?
• Ge internationella perspektiv: Vilka ligger i frontlinjen på olika områden? Finns det goda lösningar att inspireras av? (Ett exempel i söndagens DN var satsningen på ”förvildning” i Storbritannien.)
• Granska subventioner och investeringar i fossil och klimatskadlig verksamhet. Hur stora är satsningarna på hållbara näringar och verksamheter i förhållande till icke hållbara?
• Belys olika intressekonflikter och avvägningar som måste göras, där olika miljömål och -åtgärder står mot varandra. Några exempel:
  • Behovet av orörd natur, t ex gammal skog, kontra önskan att använda skogen till råvara och biobränsle.
  • Klimatutsläpp från boskap kontra behovet av att hålla betesmark öppen.
• Granska koldioxidlagring: Vilka olika tekniker finns? Hur stor är den praktiska potentialen, och på vilken tidshorisont?
• Gör fördjupningar i olika sektorer, t ex skogsnäring, hav och vatten, trafik och transporter etc. Vad innebär ett stopp i nyckelbiotopsinventeringen för den biologiska mångfalden? Hur långt räcker elektrifieringen av transporter – hur mycket måste vi minska resandet?

Det går att lista många fler exempel, förutom naturligtvis en gedigen bevakning av klimat- och hållbarhetskrisens effekter, klimatarbetet i politiken med toppmöten som nästa års möte i Glasgow, och näringslivets och finansbranschens arbete för (och ibland mot) hållbarhet. Och sist men inte minst, som Greta Thunberg brukar upprepa: lyft fram och lyssna på forskningen!

Om Preemraff och brådska

Den senaste veckan har jag åter gripits av känslan av akut brådska, efter att ha läst Björn Wimans krönika och sett en intervju med Kevin Anderson (väl värda att ta del av, båda två!). Känslan av att det är nu det gäller. Som Kevin Anderson slår fast: Ska vi nå tvågradersmålet måste vi i de välbärgade delarna av världen minska våra fossilutsläpp med 30% inom två år, runt 70% inom tio år, och med i princip 100% inom 15 år. (1,5-gradersmålet är naturligtvis ännu mycket tuffare…)

Samtidigt ska regeringen i dagarna ta beslut om utbyggnaden av Preemraffs raffinaderi i Lysekil ska tillåtas.

Samtidigt visar en undersökning att hälften av befolkningen är emot ett förbud mot försäljning av nya fossildrivna bilar efter 2030.

Ska vi ta Parisavtalet på allvar är det förunderligt att vi ens diskuterar dessa frågor. Ska vi ta Parisavtalet på allvar borde det naturligtvis vara kompakt ekonomiskt olönsamt att investera i utökad fossil produktion. Frågan om förbud för försäljning av fossildrivna fordon borde vara en icke-fråga, eftersom det om bara några år borde vara betydligt lönsammare att köpa och köra en ny el- eller gasbil (om man alls behöver någon egen bil).

Jag tror att valalternativen vi har måste landa hos oss alla. För att åter tala med Kevin Anderson: Vi har inte något icke-radikalt val: Antingen gör vi en radikal och snabb omställning av vår värld, till att om 10-15 år i stort sett vara fossilt oberoende, eller så kommer vår värld om några decennier – under min generations livstid! – se radikalt annorlunda ut.

Det borde vara ett lätt val. Men vi måste sätta fart på allvar nu.

Vilken normalitet vill vi återvända till?

Det nya Coronaviruset har på bara några veckor ställt världen på ända. Beteendemönster som vi trodde var nästan omöjliga att göra något åt har på nolltid förändrats drastiskt. Inför hotet från en eskalerande pandemi har världen gått in i ett slags undantagstillstånd.

Vi ska naturligtvis fokusera på att klara av Coronakrisen på ett så bra sätt som möjligt. Vi måste stötta och hjälpa medmänniskor som utsätts för svåra umbäranden, antingen direkt genom själva smittan eller genom dess indirekta verkningar på samhället och oss.

Samtidigt är en tid av förändring också en möjlighet. När så mycket har ruckats ur sitt normala stabila läge finns chansen få till mer bestående förändringar. Många har sett den pågående Coronakrisen som en sorts förövning inför den stora klimatomställning vi behöver göra. Jag är själv kluven till sådana tankar, eftersom flera åtgärder är ganska olika (det hjälper t ex inte klimatet att vi isolerar oss från varandra). Däremot tror jag vi kan fundera över vilken ”normalitet” vi egentligen vill återgå till när Coronapandemin har bedarrat?

• En uppenbar del är flygresandet, som de senaste veckorna har minskat oerhört. Flyget är också för många svenskar en av de största källorna till CO2-utsläpp. Många företag har upptäckt att det går riktigt bra att använda videosamtal istället för att resa långt för fysiska möten. Kan vi använda vår nuvarande omställning på så sätt att vi siktar på en värld med, säg, halverat flygande efter krisen?
  Media har även rapporterat att många flyg har gått nästan tomma istället för att ställas in, eftersom flygbolagen är rädda att förlora sina ”slottar” för start och landning på olika flygplatser. Skulle man kunna göra om systemet för tilldelning av slottar, så att de t ex i första hand tilldelas de flygbolag med lägst genomsnittligt CO2-utsläpp per faktiskt transporterad person och kilometer det senaste året?
• Konsumtionen av många varor har minskat. Samtidigt som det medför ekonomiska svårigheter för många som drabbas av minskad försäljning, och vars effekter regeringen bör hjälpa till att lindra, kommer en minskad konsumtion också att vara en nödvändig del av en omställning till ett hållbart samhälle. Kanske vi kan ta sikte på en lägre konsumtionsnivå även i ett normalläge?
• Regeringen presenterar det ena krispaketet efter det andra – risken är att man säger att ”pengarna är slut” när det är dags för den nödvändiga och brådskande klimatomställningen. Kan Corona-krispaketen riktas så att de samtidigt bidrar till ökad hållbarhet (läs t ex om IEAs uttalande)?
• Flera medier har rapporterat om att Sophiahemmet har erbjudit SAS kabinpersonal en tredagars vårdutbildning för att kunna avlasta sjukvården under Coronakrisen. Med inspiration av detta kanske man kan skola om flera som nu blir permitterade till hållbara framtidsbranscher?

När vi har passerat kulmen på Coronapandemin kommer det vara ett starkt tryck på att få de ekonomiska hjulen att snurra igen. Vi gör klokt i att redan nu tänka igenom åt vilket håll vi vill att de ska ta vägen.

Vilken normalitet vill du återvända till?

Länktips: Liknande och annorlunda tankar om kopplingar mellan Corona och klimatet har bl a tagits upp i ett hörvärt avsnitt av Vetenskapsradion Klotet, på DN Debatt av Gunilla Almered Olsson, och alldeles nyligen av Johan Rockström i SvD. Missa inte heller den fina krönikan i Godmorgon, världen av Helena Granström!

 

Om klimatomställning vore en friidrottsgren…

…vilken gren skulle det då vara? Sådant kan jag fundera över när friidrotts-VM just är över.

En del säger att ”det är redan försent” med undertonen ”vi kan lika gärna strunta i att försöka bättra oss”. För dem är nog klimatomställning som höjdhopp. Antingen lyckas man, eller så river man, och då hjälper det inte hur nära man än var.

Själv tänker jag att det är mer som längdhopp. Ju längre vi hoppar desto bättre, så det lönar att ta i allt man kan – varje liten extra centimeter räknas! Hoppar vi upp mot världsrekordet väntar oss en lycklig framtid. Men det är nog bäst att åtminstone hoppa halvlångt, för närmast i hoppgropen ligger allehanda farligheter och biter oss i fötterna om vi inte tar oss förbi… Det är också en längdhoppstävling med skiftande väderförhållanden: Tidigt i tävlingen är vindarna svaga, men ju längre vi dröjer med att hoppa, desto starkare blåser motvinden upp, och det blir allt svårare att hoppa tillräckligt långt.

Så satsa på längdhopp istället för höjdhopp, hoppa så tidigt som möjligt, och hoppa så långt du bara kan! 😉

Ett år med bloggen

I dagarna är det ett år sedan jag startade min blogg, och jag tänkte passa på att lite inåtvänt blicka bakåt på hur det har gått hittills. Några tydliga slutsatser kan man dra:

• Mycket miljö- och klimatpolitik. Det är bara att inse att det är dessa frågor som framför allt får mig att vilja uttrycka mig, även om jag till vardags inte känner mig fullt så enkelspårig… Fast det har även funnits en massa andra bloggtankar som inte nått tangentbordet, vilket för mig till nästa punkt:
• Långa perioder av tystnad. Jo, som heltidsarbetande tvåbarnspappa finns det en del annat att göra. Om man som jag då har en viss tröskel för att komma igång med skrivandet är det lätt att månaderna går utan att något tillfälle uppenbarar sig när man både har tid att skriva och en tanke som pressar på och vill ut.
• Snälla människor. Den respons jag har fått hittills har i stort sett bara varit positiv, vilket jag förstås är glad för! Så även om min blogg inte kommer att förändra världen blir det nog även fortsättningsvis en text lite då och då.

Vi hörs framöver!

Om värderingar och vetenskap

Ett brev till Lena Andersson

Hej Lena!

Jag brukar så gott som alltid uppskatta dina krönikor i DN. De är skarpa och tankeväckande. Men häromsistens (”Demokratin är hotad om vetenskapen ensam ska styra klimatpolitiken”, DN 28/9) tycker jag att du hamnade lite snett.

Inte för att jag har några problem med huvudpoängen (som jag uppfattar den): Att vetenskapen ensam inte kan peka ut hur vi ska tackla miljöproblemen, utan att besluten måste styras av värderingar. Här håller jag fullt med. Dock tror jag inte heller att det är så man ska tolka t ex Greta Thunbergs uppmaning att ”lyssna på vetenskapen” och agera därefter.

Det jag tycker du missar lite i din text är att vi i våra beslut måste väga in både värderingar och vetenskapen. Det finns en förfärande mängd människor som ägnar sig åt önsketänkande, dvs frikopplar sina värderingar och handlingar från de återverkningar som vetenskapen förutsäger att de kan få. Men vi får inte önsketänka bort verkligheten.

Låt oss ta Parisavtalet som exempel. Vi kan inte säga att vi siktar på att uppnå Parisavtalet, och sedan, som samtliga riksdagspartier gör, föreslå en politik som enligt vetenskapen är helt otillräcklig. Vi måste ta hänsyn till vetenskapen i frågor som

• Vad krävs för att uppnå Parisavtalet?
• Vad blir konsekvenserna om vi inte uppnår Parisavtalet?
• Vad blir kostnaden för olika sätt att uppnå Parisavtalet?
• Vad blir kostnaden för att hantera en värld där vi inte har uppnått Parisavtalet?

De här frågorna kan förstås ha många riktiga svar. Det finns mer än ett sätt att uppnå Parisavtalet, och det är här – men först här – som värderingarna bör komma in. Vilket sätt vi väljer att satsa på är just en fråga om värderingar (eller om vi, Gud förbjude, inte alls väljer att satsa på Parisavtalet)!

Den sista frågan tycker jag ofta att man glömmer. Man säger att det blir för dyrt att göra en samhällsomställning, att det slår mot tillväxt och välfärd, och glömmer att det blir ännu dyrare att inte göra omställningen (bara att kostnaden kommer något senare). Tyvärr är det här nog en följd av demokratins inbyggda kortsiktighet. I sin iver att bli omvald väjer man för att ta beslut som kostar på kort sikt, men kan leda till stora vinster på lång sikt. När jag läser din text verkar du se detta som ett hinder som omöjliggör en kursändring. Det är ett knivigt problem, det medger jag. De viktigaste medlen för att komma runt det tror jag är opinionsbildning/information och breda överenskommelser.

• Opinionsbildning och information behövs för att skapa en insikt om det akuta läget och att skapa ett tryck på något annat än bara plånboksfrågor. För det är ju så: antingen tar vi en kontrollerad anpassning nu, som kommer att leda till kostnader och recession, men ger oss chansen att få ett gott samhälle framöver – eller så får vi en påtvingad anpassning till betydligt bistrare förhållanden, när jordens balans sätts ur spel och naturkatastrofer avlöser varandra.
• Breda överenskommelser kan ske på olika nivåer: Mellan partier som har insett allvaret, eller mellan länder, som t ex EU-länderna – för att inte någon ensidigt ska riskera att förlora på att vara långsiktig.

Till sist: Du börjar din text med att ”För 30 år sedan hade vi ungefär tio år på oss innan det var för sent”, som om det alltid är samma gamla miljölarm. Jag var 15 år på den tiden och har ingen klar bild av vad du syftar på, men för 30 år sedan hade vi fortfarande chansen att få till en hållbar samhällsomvandling på ett mer odramatiskt sätt. Poängen är att man måste titta närmare på vad det är för sent för (vetenskapen igen!). Det tråkiga är att mer än hälften av koldioxiden från fossila bränslen har släppts ut just de senaste 30 åren, och att vi nu närmar oss en gräns då det kan vara för sent för att undvika ett antal tipping points, som riskerar att kasta oss in ett okontrollerbart skeende, med helt andra förutsättningar än idag för den mänskliga civilisationens möjligheter. Låt oss slippa passera den gränsen!

Budgetfrustration

Få har väl missat budgetomröstningen i riksdagen idag, där M+Kd fick igenom sin budgetreservation med hjälp av SD, och med passiv hjälp av C+L.

Jag tog en titt i budgetförslaget för att se vad det skulle innebära på miljöområdet. I korthet (jämförelser med övergångsregeringens budget):

• Miljöskatterna sänks med ca 1,5 miljarder (bl a slopad flygskatt, sänkt dieselskatt för jordbruket och allmänt sänkt ambitionsnivå för skatt på drivmedel).
• Anslagen till Allmän miljö- och naturvård skärs ned med 2,1 miljarder, c a 20 procent.

Naturskyddsföreningen har även granskat M resp Kd:s egna budgetar för att få en mer detaljerad fingervisning om var nedskärningarna är tänkta att ske. De största nedskärningarna rör skydd och vård av värdefull natur, samt klimatåtgärder.

Jag undrar: Behöver vi påminna om hur situationen ser ut idag?

• Koldioxidutsläppen ökar, trots att vi måste halvera dem till 2030 med start senast 2020, dvs om ett drygt år.
• Sverige tillhör länderna med högst (konsumtionsbaserade) utsläpp per capita med våra 10-11 ton/person.
• Flygtrafiken ökar, trots att den behöver minska.
• Vi har redan släppt ut för mycket koldioxid för att utan infångning klara oss under 1,5 graders temperaturökning.
• Följderna redan vid två graders ökning blir synnerligen allvarliga, för att inte säga katastrofala.
• Att värna biologisk mångfald är ett på många sätt lika viktigt mål som att värna klimatet.

Till och med M och Kd skriver i sin budgetreservation att ”det är nu det stora arbetet börjar: att göra det som krävs för att hejda klimatförändringarna – och det är bråttom.” Vidare skriver man att ”De nationella åtaganden som kommunicerats är långt ifrån tillräckliga för att nå tvågradersmålet och än mindre målet på en och en halv grad.”

Om man är det minsta miljöengagerad på allvar, hur kan man då, i detta läge, släppa igenom en budget som sänker miljöskatterna med 1,5 miljarder och miljösatsningarna med 2 miljarder? Som slopar en flygskatt som fler vill bevara än avskaffa. Om Sd har jag inget hopp, men M och Kd – och även C och L – blir svaret skyldiga.

Uppdatering 18/12 2018: I dagens Studio Ett var det en intressant diskussion där budgetarnas miljöinnehåll jämfördes. Karin Bäckstrand, professor i statsvetenskap med inriktning miljöpolitik, konstaterade mycket riktigt att ingen av budgetarna tog ett tillräckligt helhetsgrepp för att nå uppsatta miljömål. Det hade varit intressant om det även hade gått att jämföra hur en rödgrön miljöbudget skulle se ut om den inte varit bunden av övergångsregeringens regelverk.

Därför vore en mittenregering bäst – även för alliansen

Några snabbt nedkastade rader efter talmannens besked att låta Ulf Kristersson gå upp till statsministeromröstning.

Alliansen utkämpar en inre kamp just nu. Moderater och kristdemokrater vill – explicit eller implicit – räkna in Sd i alliansens stöd, och ser en chans för alliansen att gripa makten med hjälp av Sd. Centerpartister och liberaler har lyckligtvis hittills stått emot. De ser faran i att bli beroende av Sd, ett parti med främlingsfientligheten som stark drivkraft, och vill därför inte gå in i ett regeringssamarbete med mindre än att man har säkrat stöd över blockgränsen. I det spel som uppstår verkar själva alliansen rämna av slitningarna. Men måste det bli så?

Först ett klargörande, för transparensens skull: För mig som mittenväljare är alliansen inte ett viktigt projekt. Inte för att jag skulle vara emot samarbete mellan demokratiskt sinnade partier – tvärtom! Men genom att prioritera alliansens sammanhållning så högt minskar flexibiliteten och försvåras fruktbara samarbeten på andra håll. Det tycker jag har märkts ett flertal gånger ända sedan 2006, inte minst under förra mandatperioden, där man hellre än att samarbeta över blockgränsen tvingade S till att göra upp med V (vilket jag – återigen för transparensens skull – ser som betydligt mer oproblematiskt än att förhandla med Sd).

Trots det har jag försökt se ur alliansens perspektiv och fundera på vad den skulle må bäst av. Lyckligt nog tror jag att det sammanfaller med vad Sverige skulle må bäst av.

Hur kan vi sammanfatta de borgerliga partiernas strävan, och vilken effekt skulle de få för alliansen?

• Moderaterna ger, med stöd från Kristdemokraterna, uttryck för att ”frimodigt” gå fram med allianspolitik, oförhandlad med Sd, och pröva den i riksdagen. Det är svårt att se att Sd passivt skulle låta allianspartierna hållas ostörda i en sådan situation. Inte minst har Jimmie Åkesson upprepat krävt inflytande för att släppa fram en sådan regering. Det skulle kunna leda i två riktningar:
  1. Regeringen tar inte intryck av Sd, varefter Sd på olika sätt sätter käppar i hjulet och ställer till med regeringskris, alternativt att regeringen får göra stora eftergifter för att efterhand få till stånd ett stöd över blockgränsen. Detta är knappast något som skulle gagna alliansens stöd bland väljarna.
  2. Regeringen anpassar sig till Sd, vilket skulle dela de borgerliga väljarna i två läger. Antingen kommer då C och L behöva överge de väljare som inte kan tolerera en anpassning till främlingsfientliga partier (vilka då lämnas hemlösa eller tvingas över blockgränsen), eller så rämnar alliansen.
• Centern och Liberalerna vill ta stöd över blockgränsen, men vill samtidigt hålla ihop alliansen. Med tanke på mandatfördelningen är då det enda rimliga alternativet att få med sig åtminstone S i ett samarbete – alliansen tillsammans med Mp skulle kunna röstas ner så fort Sd och S röstar på samma alternativ. Det ska nog mycket till innan S skulle gå med i ett sådant samarbete. Jag ser det som önsketänkande.

Så hur kan alliansen räddas? Jag tror att det bästa för alla vore att de borgerliga partierna fortast möjligt tonade ner prestigen i att just nu hålla ihop alliansen. Man kan betona att man är bra överens, men konstatera att mandatfördelningen just nu inte ger något rimligt alternativ för en alliansregering, och att man därför lägger samarbetet i malpåse till nästa val. C och L kan argumentera att man gör det för att man inser värdet i att landet behöver en ansvarstagande och välfungerande regering. M och Kd kan argumentera att man bidar sin tid till nästa val, och bildar en konstruktiv opposition som håller regeringen på tårna. Samtidigt vill man förhoppningsvis inte vidga klyftan alltför mycket till C och L, vilket skulle kunna göra debatterna mer sakliga och renhåriga.

Nästa steg kräver ödmjukhet även från S, och består i en regeringsbildning som innehåller, eller åtminstone aktivt kan stödjas av, S, Mp, C och L. Som jag skrivit tidigare tror jag att dessa partier skulle kunna finna en värdegemenskap i att bedriva en politik med ett humant perspektiv, samt att aktivt ta itu med mandatperiodens mest akuta fråga: En kraftfull och effektiv miljöpolitik. Jag tror också att det skulle ligga i alla dessa partiers intresse att se till att samarbetet blir lyckat, och att alla partier får visa upp framgångar. Inte minst S borde ha ett intresse att motbevisa tesen att småpartier mals ner av ett samarbete med dem, för att öka chansen för kommande blocköverskridande regeringar.

Återigen: Det är dags för modiga politiker, som vågar stå upp för en human och konstruktiv samarbetspolitik. Upp till bevis för C, L och S!