Därför vore en mittenregering bäst – även för alliansen

Några snabbt nedkastade rader efter talmannens besked att låta Ulf Kristersson gå upp till statsministeromröstning.

Alliansen utkämpar en inre kamp just nu. Moderater och kristdemokrater vill – explicit eller implicit – räkna in Sd i alliansens stöd, och ser en chans för alliansen att gripa makten med hjälp av Sd. Centerpartister och liberaler har lyckligtvis hittills stått emot. De ser faran i att bli beroende av Sd, ett parti med främlingsfientligheten som stark drivkraft, och vill därför inte gå in i ett regeringssamarbete med mindre än att man har säkrat stöd över blockgränsen. I det spel som uppstår verkar själva alliansen rämna av slitningarna. Men måste det bli så?

Först ett klargörande, för transparensens skull: För mig som mittenväljare är alliansen inte ett viktigt projekt. Inte för att jag skulle vara emot samarbete mellan demokratiskt sinnade partier – tvärtom! Men genom att prioritera alliansens sammanhållning så högt minskar flexibiliteten och försvåras fruktbara samarbeten på andra håll. Det tycker jag har märkts ett flertal gånger ända sedan 2006, inte minst under förra mandatperioden, där man hellre än att samarbeta över blockgränsen tvingade S till att göra upp med V (vilket jag – återigen för transparensens skull – ser som betydligt mer oproblematiskt än att förhandla med Sd).

Trots det har jag försökt se ur alliansens perspektiv och fundera på vad den skulle må bäst av. Lyckligt nog tror jag att det sammanfaller med vad Sverige skulle må bäst av.

Hur kan vi sammanfatta de borgerliga partiernas strävan, och vilken effekt skulle de få för alliansen?

  • Moderaterna ger, med stöd från Kristdemokraterna, uttryck för att ”frimodigt” gå fram med allianspolitik, oförhandlad med Sd, och pröva den i riksdagen. Det är svårt att se att Sd passivt skulle låta allianspartierna hållas ostörda i en sådan situation. Inte minst har Jimmie Åkesson upprepat krävt inflytande för att släppa fram en sådan regering. Det skulle kunna leda i två riktningar:
    1. Regeringen tar inte intryck av Sd, varefter Sd på olika sätt sätter käppar i hjulet och ställer till med regeringskris, alternativt att regeringen får göra stora eftergifter för att efterhand få till stånd ett stöd över blockgränsen. Detta är knappast något som skulle gagna alliansens stöd bland väljarna.
    2. Regeringen anpassar sig till Sd, vilket skulle dela de borgerliga väljarna i två läger. Antingen kommer då C och L behöva överge de väljare som inte kan tolerera en anpassning till främlingsfientliga partier (vilka då lämnas hemlösa eller tvingas över blockgränsen), eller så rämnar alliansen.
  • Centern och Liberalerna vill ta stöd över blockgränsen, men vill samtidigt hålla ihop alliansen. Med tanke på mandatfördelningen är då det enda rimliga alternativet att få med sig åtminstone S i ett samarbete – alliansen tillsammans med Mp skulle kunna röstas ner så fort Sd och S röstar på samma alternativ. Det ska nog mycket till innan S skulle gå med i ett sådant samarbete. Jag ser det som önsketänkande.

Så hur kan alliansen räddas? Jag tror att det bästa för alla vore att de borgerliga partierna fortast möjligt tonade ner prestigen i att just nu hålla ihop alliansen. Man kan betona att man är bra överens, men konstatera att mandatfördelningen just nu inte ger något rimligt alternativ för en alliansregering, och att man därför lägger samarbetet i malpåse till nästa val. C och L kan argumentera att man gör det för att man inser värdet i att landet behöver en ansvarstagande och välfungerande regering. M och Kd kan argumentera att man bidar sin tid till nästa val, och bildar en konstruktiv opposition som håller regeringen på tårna. Samtidigt vill man förhoppningsvis inte vidga klyftan alltför mycket till C och L, vilket skulle kunna göra debatterna mer sakliga och renhåriga.

Nästa steg kräver ödmjukhet även från S, och består i en regeringsbildning som innehåller, eller åtminstone aktivt kan stödjas av, S, Mp, C och L. Som jag skrivit tidigare tror jag att dessa partier skulle kunna finna en värdegemenskap i att bedriva en politik med ett humant perspektiv, samt att aktivt ta itu med mandatperiodens mest akuta fråga: En kraftfull och effektiv miljöpolitik. Jag tror också att det skulle ligga i alla dessa partiers intresse att se till att samarbetet blir lyckat, och att alla partier får visa upp framgångar. Inte minst S borde ha ett intresse att motbevisa tesen att småpartier mals ner av ett samarbete med dem, för att öka chansen för kommande blocköverskridande regeringar.

Återigen: Det är dags för modiga politiker, som vågar stå upp för en human och konstruktiv samarbetspolitik. Upp till bevis för C, L och S!

Annonser

Om klimatångest – en personlig betraktelse

I DN Kultur den 11 oktober ifrågasätter Sofia Ulver om klimatångest är den rätta benämningen för vad många lider av i dessa dagar. Det fick mig att fundera på vad jag själv menar när jag säger att jag har drabbats av det. Låt mig därför ge mig själv som exempel på hur klimatångest kan visa sig, och att det faktiskt även kan leda till en bruten handlingsförlamning.

För mig ligger grunden i klimatångesten i att vi vet att vi just nu är på väg i en riktning med katastrofalt slut om vi inte gör något radikalt, men att livet trots detta fortgår nästan som om inget hade hänt. Vi går (eller åker bil) till jobbet, hämtar barnen, flyger till varmare breddgrader, aktiekurser går upp och ner, och tiden bara går och går. Det är som att huset brinner, brandvarnaren tjuter, och vi – vi fortsätter med våra vardagssysslor. Möjligen undrar vi lite oroat om inte någon ska göra något åt det där tjutandet, och frågar oss vem det egentligen är som har ansvaret för att släcka bränder. Kanske vi tänker att det ändå är försent, och börjar fundera över hur vi ska anpassa oss till att bo i ett nerbränt hus.

Att utsläppen, trots att många av oss försöker att minska våra avtryck, fortsätter att öka, att det saknas så många politiska beslut, att det finns så många intressegrupper som lobbar emot en nödvändigt snabb omställning – och att jag inte kan göra något åt det – det har fyllt mig med en enorm frustration. Samtidigt har jag blivit frustrerad över mig själv, som – trots att jag inser allvaret – har haft ett motstånd inom mig mot att göra min röst hörd, inte har vågat ta klivet och agera. Ibland har jag tänkt att jag, när barnen blir större, ska få mer tid och utrymme att engagera mig. Samtidigt har det någonstans i mig känts som ett svepskäl för att kunna vara bekväm ännu ett tag.

Kulmen kom, som jag beskrev i ett tidigare inlägg, när det blev så övertydligt att det inte ens finns tid att vänta till mina barn blir större. De är vuxna om c:a 10 år – då måste vi i stort sett ha hunnit halvvägs mot en värld med nollutsläpp av växthusgaser. De kommer inte få en chans att själva påverka utvecklingen medan tid ännu finns! Insikten blev till en kris, en klimatångest, som tog sig uttryck på flera sätt. Jag vaknade vid halvtvåtiden på nätterna, för att sedan inte kunna somna om. Jag fick stresspåslag; frustrationen översköljde mig och fick adrenalinet att strömma genom kroppen.

Men krisen födde också handling. Inte för att jag gjort något storartat, men jag fick åtminstone en puff över tröskeln till att offentligt börja ge uttryck för vad jag tycker. Jag anmälde mig till Naturskyddsföreningens klimatnätverk (det återstår att se vad det innebär i praktiken!). Och jag startade denna blogg. Jag tänker, att om jag lyckas övertyga en enda människa till att börja minska sitt klimatavtryck så kan det förmodligen få större effekt än vad mina egna ansträngningar ger. (Men jag ska naturligtvis försöka minska mitt eget ytterligare – det finns ingen motsättning däremellan!)

Jag hoppas att jag en dag ska kunna se mina barn i ögonen, och kunna säga att jag åtminstone försökte vara med och vända utvecklingen, så att deras värld blir en människovänlig värld. Hur långt vi lyckas nå återstår att se.

För inspirerande läsning om att vända klimatångest, läs vad Frida Hylander skriver!

1,5 grader

För några veckor sedan drabbades jag av klimatångest. Ja, jag har ju alltid varit engagerad i miljöfrågan och orolig över klimatförändringarna, och försökt att leva någorlunda miljövänligt för egen del. Men när jag fick se rubriken:

Idag passerade vi 1,5-gradersgränsen

blev det så konkret, det jag egentligen redan visste, att det är akut att börja agera i stor skala. Rubriken handlade om att vi (enligt IPCCs medelscenario från 2014) släppt ut för mycket koldioxid för att hålla jordens temperaturökning under 1,5 grader. Enligt samma scenario, med nuvarande takt, har vi om 8-21 år släppt ut så mycket att det är för sent att hålla sig under 2 grader.

Mina barn är 9 och 7 år gamla. Om 21 år kommer de fortfarande bara vara unga vuxna. Om 8 år är de fortfarande barn. Om inget händer nu kommer de inte få en ärlig chans att påverka sin framtid. Vi måste göra det åt dem.

Idag kom en ny IPCC-rapport. Den slår fast att vi fortfarande kan ha en chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader globalt, men att det krävs omvälvande åtgärder och samhällsförändringar. Och det måste ske snart – redan 2020 bör utsläppen ta fart nedåt, för att i stort sett halveras på tio år.

Å andra sidan, det finns mycket att vinna om vi lyckas. Vi som individer behöver göra så gott vi kan för att minska våra avtryck, men framför allt behöver vi kloka och modiga makthavare som förstår detta, och vågar ta konsekvenserna. Här måste alla goda krafter samarbeta. Hur kan vi hjälpas åt för att uppnå det?

Fotnoter:

  1. Enligt IPCCs medelscenario från 2014 har vi släppt ut för mycket koldioxid för att, om jag förstått rätt, utan koldioxidinfångning hålla jordens temperaturökning under 1,5 grader.
  2. DN hade flera bra artiklar idag om IPCC-rapporten, t ex denna och en debattartikel.

Om regeringsbildningen

Hörde just en debatt i Studio ett mellan Carl B Hamilton (L) och Susanne Nyström (ledarskribent för Eskilstunakuriren), där Hamilton tyckte att Liberalerna borde stödja en M+Kd-regering (som skulle bli beroende av Sd) och Nyström istället argumenterade för en mittenregering. Här är en text till stöd för en mittenregering, som jag skrev för några veckor sedan (strax innan talmansnomineringen):

Vi lever i en ödestid. Klimatförändringarna är en realitet. För några veckor sedan passerade vi troligen gränsen för när den globala temperaturökningen inte längre går att begränsa till 1,5 grader. Ska vi klara tvågradersmålet har vi några få år på oss att vända utvecklingen. Enligt WWF orsakar genomsnittssvensken koldioxidutsläpp på 10,7 ton/år, och deras mål för 2020 är att få ner utsläppen till 7 ton. Det kommer onekligen att behövas en kraftfull miljöpolitik den närmaste mandatperioden. Det är en tid för kloka och ansvarstagande politiska ledare, som är beredda att ta modiga beslut.

Samtidigt befinner vi oss i ett läge där valresultatet till synes gör det väldigt ovisst om hur en regering kan och bör formas. De traditionella blocken är i stort sett lika stora, och inget av dem har egen majoritet. En minoritetsregering kan riskera att vid upprepade tillfällen bli nerröstad i riksdagen. Finns det någon lösning som kan ge en handlingskraftig regering?

För mig finns det några kriterier som är extra viktiga vid regeringsbildningen:

  • Vi behöver en stark och aktiv miljöpolitik, som får inverkan på alla politiska områden.
  • Vi behöver en politik på byggd på humana värderingar, naturligtvis inom migrations- och integrationsområdet, men även inom andra områden.
  • Vi behöver en regering som kan driva en konstruktiv och handlingskraftig politik.

Alla dessa kriterier utesluter i min mening ett beroende av Sverigedemokraterna, vilket innebär att varje försök att upprätthålla den klassiska blockpolitiken är uteslutet (möjligen med undantag av en ny konstruktion som decemberöverenskommelsen, men den tror jag det är få som vill ha tillbaka). Partierna måste alltså hitta samarbeten över blockgränsen.

Om man kan lösa upp spänningarna mellan blocken något tror jag dock att det finns ett alternativ som skulle kunna ge goda förutsättningar för en konstruktiv politik. Mitt önskescenario, och det jag tror är mest realistiskt utifrån ovanstående kriterier, är en regering med S+C+L+Mp. En sådan regering skulle inte riskera att bli nedröstad med mindre än att V gjorde gemensam sak med M+Kd+Sd, och det tror jag inte skulle hända alltför ofta.

Dessa partier är, tillsammans med V, de som jag tror har störst intresse av att driva en ansvarsfull klimatpolitik. Jag tror även att de kan hitta varandra när det gäller att forma en human och samtidigt kontrollerad migrations- och integrationspolitik, som siktar på att få alla nyanlända att snabbt och så långt som möjligt bidra till och bli en del av vårt samhälle.

För att hitta varandra och komma överens måste naturligtvis en del kompromisser göras. Jag tycker man t ex kunde komma överens i förväg om

  • på vilken nivå det totala skattetrycket ska hållas. Inom dessa ramar kan sedan under mandatperioden t ex en grön skatteväxling göras, man kan välja att gynna arbete, småföretagare, eller annat som partierna finner prioriterat.
  • att hålla miljöbudgeten på en viss nivå (personligen tror jag att den som minst behöver vara oförändrad). Under mandatperioden kan man komma överens om effektiva sätt att använda den.
  • att t ex bostadspolitik och privat välfärd ska vara föremål för breda överläggningar, där man bjuder in övriga partier.

För att inte de mindre partierna ska behöva känna sig överkörda av S behöver S också göra betydande eftergifter. En sådan som har nämnts är att lämna över statsministerposten, t ex till Annie Lööf.

Under mandatperioden kommer alla partier i regeringen ha ett egenintresse i att visa upp resultat, för att behålla vettiga opinionssiffror inför nästa val. I synnerhet S bör också ha ett intresse i att samarbetsklimatet i en mittenregering blir gott, för att inte riskera en backlash och återgång till blockpolitiken. Det bör därför finnas en klar fördel i att visa sig samarbetsvillig och kompromissa sig fram till goda resultat. Man bör också sträva efter att alla partier får visa upp framgångar i dessa förhandlingar. Lyckas denna strategi kan man sedan med fog hävda att man har tagit ansvar för Sverige och visat konstruktivitet. Om C och L önskar kan de naturligtvis i nästa valrörelse åter närma sig M och Kd, för att tillsammans forma ett borgerligt alternativ, och för att förhindra att vi får en ny blockgräns, med M+Kd+Sd på ena sidan.

Vad är de största hindren mot att ett sådant regeringsalternativ ska bli verklighet?

  • Alliansen vill försöka bilda regering, i enlighet med sina utfästelser i valrörelsen. Det finns risk att Sd släpper fram dem utan krav på motprestation i nuläget, men att de sedan börjar ställa krav i samband med höstbudgeten. En sådan alliansregering kommer att bli beroende av Sd, och är därför inget önskvärt alternativ. Man kan tänka sig att det skulle kunna bli en ny regeringsbildning i samband med budgetomröstningen i ett sådant fall, men då har man förlorat viktiga månader. Jag har även svårt att se att en ren alliansregering, dominerad av moderaterna, skulle prioritera miljöfrågan tillräckligt högt.
  • Skulle en föreslagen alliansregering inte gå igenom, kan det tänkas att M+Kd försöker bilda regering med stöd av Sd. Jag hoppas innerligt att C+L skulle rösta mot en sådan regering, då de klart markerat att de inte vill ge Sd stöd. Det finns dock en risk att de lägger ner sina röster och duckar för sitt ansvars- och ställningstagande i ett sådant läge.
  • S, C, L och Mp kan ha svårt att komma överens, för att de inte är beredda/mogna att göra de eftergifter som krävs, eller helt enkelt inte är tillräckligt vana att prata med varandra. Här är det bara att hoppas att de kan se vilka vinster ett samarbete skulle kunna föra med sig, så att de lyckas etablera ett fruktbart samarbetsklimat.

Det kommer att bli några spännande veckor framöver…

Ett första inlägg

Jag har aldrig varit särskilt extrovert. Bloggande kändes som en främmande sysselsättning för mig. Samtidigt rörde sig en massa tankar i mitt huvud, tankar som längtade efter att formuleras, om så bara för mig själv. Så här sitter jag nu, med min första blogg, bara för att ha möjlighet att skriva av mig, och förstås, för att kanske du ska kunna hitta något av värde bland mina tankar. Vi får se vad det blir av det! Jag lovar ingenting, mer än att ge det en chans, och bli glad för all sorts vänlig och konstruktiv feedback. Min gissning är dock att det mesta kommer att handla om natur/miljö, samhälle och politik, eftersom det är det som brukar få mig att vilja formulera mig. Välkommen, du som läser detta!