Om klimatomställning vore en friidrottsgren…

…vilken gren skulle det då vara? Sådant kan jag fundera över när friidrotts-VM just är över.

En del säger att ”det är redan försent” med undertonen ”vi kan lika gärna strunta i att försöka bättra oss”. För dem är nog klimatomställning som höjdhopp. Antingen lyckas man, eller så river man, och då hjälper det inte hur nära man än var.

Själv tänker jag att det är mer som längdhopp. Ju längre vi hoppar desto bättre, så det lönar att ta i allt man kan – varje liten extra centimeter räknas! Hoppar vi upp mot världsrekordet väntar oss en lycklig framtid. Men det är nog bäst att åtminstone hoppa halvlångt, för närmast i hoppgropen ligger allehanda farligheter och biter oss i fötterna om vi inte tar oss förbi… Det är också en längdhoppstävling med skiftande väderförhållanden: Tidigt i tävlingen är vindarna svaga, men ju längre vi dröjer med att hoppa, desto starkare blåser motvinden upp, och det blir allt svårare att hoppa tillräckligt långt.

Så satsa på längdhopp istället för höjdhopp, hoppa så tidigt som möjligt, och hoppa så långt du bara kan! 😉

Annonser

Ett år med bloggen

I dagarna är det ett år sedan jag startade min blogg, och jag tänkte passa på att lite inåtvänt blicka bakåt på hur det har gått hittills. Några tydliga slutsatser kan man dra:

  • Mycket miljö- och klimatpolitik. Det är bara att inse att det är dessa frågor som framför allt får mig att vilja uttrycka mig, även om jag till vardags inte känner mig fullt så enkelspårig… Fast det har även funnits en massa andra bloggtankar som inte nått tangentbordet, vilket för mig till nästa punkt:
  • Långa perioder av tystnad. Jo, som heltidsarbetande tvåbarnspappa finns det en del annat att göra. Om man som jag då har en viss tröskel för att komma igång med skrivandet är det lätt att månaderna går utan att något tillfälle uppenbarar sig när man både har tid att skriva och en tanke som pressar på och vill ut.
  • Snälla människor. Den respons jag har fått hittills har i stort sett bara varit positiv, vilket jag förstås är glad för! Så även om min blogg inte kommer att förändra världen blir det nog även fortsättningsvis en text lite då och då.

Vi hörs framöver!

Om värderingar och vetenskap

Ett brev till Lena Andersson

Hej Lena!

Jag brukar så gott som alltid uppskatta dina krönikor i DN. De är skarpa och tankeväckande. Men häromsistens (”Demokratin är hotad om vetenskapen ensam ska styra klimatpolitiken”, DN 28/9) tycker jag att du hamnade lite snett.

Inte för att jag har några problem med huvudpoängen (som jag uppfattar den): Att vetenskapen ensam inte kan peka ut hur vi ska tackla miljöproblemen, utan att besluten måste styras av värderingar. Här håller jag fullt med. Dock tror jag inte heller att det är så man ska tolka t ex Greta Thunbergs uppmaning att ”lyssna på vetenskapen” och agera därefter.

Det jag tycker du missar lite i din text är att vi i våra beslut måste väga in både värderingar och vetenskapen. Det finns en förfärande mängd människor som ägnar sig åt önsketänkande, dvs frikopplar sina värderingar och handlingar från de återverkningar som vetenskapen förutsäger att de kan få. Men vi får inte önsketänka bort verkligheten.

23 Place de la Concorde.jpgLåt oss ta Parisavtalet som exempel. Vi kan inte säga att vi siktar på att uppnå Parisavtalet, och sedan, som samtliga riksdagspartier gör, föreslå en politik som enligt vetenskapen är helt otillräcklig. Vi måste ta hänsyn till vetenskapen i frågor som

  • Vad krävs för att uppnå Parisavtalet?
  • Vad blir konsekvenserna om vi inte uppnår Parisavtalet?
  • Vad blir kostnaden för olika sätt att uppnå Parisavtalet?
  • Vad blir kostnaden för att hantera en värld där vi inte har uppnått Parisavtalet?

De här frågorna kan förstås ha många riktiga svar. Det finns mer än ett sätt att uppnå Parisavtalet, och det är här – men först här – som värderingarna bör komma in. Vilket sätt vi väljer att satsa på är just en fråga om värderingar (eller om vi, Gud förbjude, inte alls väljer att satsa på Parisavtalet)!

Den sista frågan tycker jag ofta att man glömmer. Man säger att det blir för dyrt att göra en samhällsomställning, att det slår mot tillväxt och välfärd, och glömmer att det blir ännu dyrare att inte göra omställningen (bara att kostnaden kommer något senare). Tyvärr är det här nog en följd av demokratins inbyggda kortsiktighet. I sin iver att bli omvald väjer man för att ta beslut som kostar på kort sikt, men kan leda till stora vinster på lång sikt. När jag läser din text verkar du se detta som ett hinder som omöjliggör en kursändring. Det är ett knivigt problem, det medger jag. De viktigaste medlen för att komma runt det tror jag är opinionsbildning/information och breda överenskommelser.

  • Opinionsbildning och information behövs för att skapa en insikt om det akuta läget och att skapa ett tryck på något annat än bara plånboksfrågor. För det är ju så: antingen tar vi en kontrollerad anpassning nu, som kommer att leda till kostnader och recession, men ger oss chansen att få ett gott samhälle framöver – eller så får vi en påtvingad anpassning till betydligt bistrare förhållanden, när jordens balans sätts ur spel och naturkatastrofer avlöser varandra.
  • Breda överenskommelser kan ske på olika nivåer: Mellan partier som har insett allvaret, eller mellan länder, som t ex EU-länderna – för att inte någon ensidigt ska riskera att förlora på att vara långsiktig.

Till sist: Du börjar din text med att ”För 30 år sedan hade vi ungefär tio år på oss innan det var för sent”, som om det alltid är samma gamla miljölarm. Jag var 15 år på den tiden och har ingen klar bild av vad du syftar på, men för 30 år sedan hade vi fortfarande chansen att få till en hållbar samhällsomvandling på ett mer odramatiskt sätt. Poängen är att man måste titta närmare på vad det är för sent för (vetenskapen igen!). Det tråkiga är att mer än hälften av koldioxiden från fossila bränslen har släppts ut just de senaste 30 åren, och att vi nu närmar oss en gräns då det kan vara för sent för att undvika ett antal tipping points, som riskerar att kasta oss in ett okontrollerbart skeende, med helt andra förutsättningar än idag för den mänskliga civilisationens möjligheter. Låt oss slippa passera den gränsen!

Budgetfrustration

Få har väl missat budgetomröstningen i riksdagen idag, där M+Kd fick igenom sin budgetreservation med hjälp av SD, och med passiv hjälp av C+L.

Jag tog en titt i budgetförslaget för att se vad det skulle innebära på miljöområdet. I korthet (jämförelser med övergångsregeringens budget):

  • Miljöskatterna sänks med ca 1,5 miljarder (bl a slopad flygskatt, sänkt dieselskatt för jordbruket och allmänt sänkt ambitionsnivå för skatt på drivmedel).
  • Anslagen till Allmän miljö- och naturvård skärs ned med 2,1 miljarder, c a 20 procent.

Naturskyddsföreningen har även granskat M resp Kd:s egna budgetar för att få en mer detaljerad fingervisning om var nedskärningarna är tänkta att ske. De största nedskärningarna rör skydd och vård av värdefull natur, samt klimatåtgärder.

Jag undrar: Behöver vi påminna om hur situationen ser ut idag?

Till och med M och Kd skriver i sin budgetreservation att ”det är nu det stora arbetet börjar: att göra det som krävs för att hejda klimatförändringarna – och det är bråttom.” Vidare skriver man att ”De nationella åtaganden som kommunicerats är långt ifrån tillräckliga för att nå tvågradersmålet och än mindre målet på en och en halv grad.”

Om man är det minsta miljöengagerad på allvar, hur kan man då, i detta läge, släppa igenom en budget som sänker miljöskatterna med 1,5 miljarder och miljösatsningarna med 2 miljarder? Som slopar en flygskatt som fler vill bevara än avskaffa. Om Sd har jag inget hopp, men M och Kd – och även C och L – blir svaret skyldiga.

Uppdatering 18/12 2018: I dagens Studio Ett var det en intressant diskussion där budgetarnas miljöinnehåll jämfördes. Karin Bäckstrand, professor i statsvetenskap med inriktning miljöpolitik, konstaterade mycket riktigt att ingen av budgetarna tog ett tillräckligt helhetsgrepp för att nå uppsatta miljömål. Det hade varit intressant om det även hade gått att jämföra hur en rödgrön miljöbudget skulle se ut om den inte varit bunden av övergångsregeringens regelverk.

Därför vore en mittenregering bäst – även för alliansen

Några snabbt nedkastade rader efter talmannens besked att låta Ulf Kristersson gå upp till statsministeromröstning.

Alliansen utkämpar en inre kamp just nu. Moderater och kristdemokrater vill – explicit eller implicit – räkna in Sd i alliansens stöd, och ser en chans för alliansen att gripa makten med hjälp av Sd. Centerpartister och liberaler har lyckligtvis hittills stått emot. De ser faran i att bli beroende av Sd, ett parti med främlingsfientligheten som stark drivkraft, och vill därför inte gå in i ett regeringssamarbete med mindre än att man har säkrat stöd över blockgränsen. I det spel som uppstår verkar själva alliansen rämna av slitningarna. Men måste det bli så?

Först ett klargörande, för transparensens skull: För mig som mittenväljare är alliansen inte ett viktigt projekt. Inte för att jag skulle vara emot samarbete mellan demokratiskt sinnade partier – tvärtom! Men genom att prioritera alliansens sammanhållning så högt minskar flexibiliteten och försvåras fruktbara samarbeten på andra håll. Det tycker jag har märkts ett flertal gånger ända sedan 2006, inte minst under förra mandatperioden, där man hellre än att samarbeta över blockgränsen tvingade S till att göra upp med V (vilket jag – återigen för transparensens skull – ser som betydligt mer oproblematiskt än att förhandla med Sd).

Trots det har jag försökt se ur alliansens perspektiv och fundera på vad den skulle må bäst av. Lyckligt nog tror jag att det sammanfaller med vad Sverige skulle må bäst av.

Hur kan vi sammanfatta de borgerliga partiernas strävan, och vilken effekt skulle de få för alliansen?

  • Moderaterna ger, med stöd från Kristdemokraterna, uttryck för att ”frimodigt” gå fram med allianspolitik, oförhandlad med Sd, och pröva den i riksdagen. Det är svårt att se att Sd passivt skulle låta allianspartierna hållas ostörda i en sådan situation. Inte minst har Jimmie Åkesson upprepat krävt inflytande för att släppa fram en sådan regering. Det skulle kunna leda i två riktningar:
    1. Regeringen tar inte intryck av Sd, varefter Sd på olika sätt sätter käppar i hjulet och ställer till med regeringskris, alternativt att regeringen får göra stora eftergifter för att efterhand få till stånd ett stöd över blockgränsen. Detta är knappast något som skulle gagna alliansens stöd bland väljarna.
    2. Regeringen anpassar sig till Sd, vilket skulle dela de borgerliga väljarna i två läger. Antingen kommer då C och L behöva överge de väljare som inte kan tolerera en anpassning till främlingsfientliga partier (vilka då lämnas hemlösa eller tvingas över blockgränsen), eller så rämnar alliansen.
  • Centern och Liberalerna vill ta stöd över blockgränsen, men vill samtidigt hålla ihop alliansen. Med tanke på mandatfördelningen är då det enda rimliga alternativet att få med sig åtminstone S i ett samarbete – alliansen tillsammans med Mp skulle kunna röstas ner så fort Sd och S röstar på samma alternativ. Det ska nog mycket till innan S skulle gå med i ett sådant samarbete. Jag ser det som önsketänkande.

Så hur kan alliansen räddas? Jag tror att det bästa för alla vore att de borgerliga partierna fortast möjligt tonade ner prestigen i att just nu hålla ihop alliansen. Man kan betona att man är bra överens, men konstatera att mandatfördelningen just nu inte ger något rimligt alternativ för en alliansregering, och att man därför lägger samarbetet i malpåse till nästa val. C och L kan argumentera att man gör det för att man inser värdet i att landet behöver en ansvarstagande och välfungerande regering. M och Kd kan argumentera att man bidar sin tid till nästa val, och bildar en konstruktiv opposition som håller regeringen på tårna. Samtidigt vill man förhoppningsvis inte vidga klyftan alltför mycket till C och L, vilket skulle kunna göra debatterna mer sakliga och renhåriga.

Nästa steg kräver ödmjukhet även från S, och består i en regeringsbildning som innehåller, eller åtminstone aktivt kan stödjas av, S, Mp, C och L. Som jag skrivit tidigare tror jag att dessa partier skulle kunna finna en värdegemenskap i att bedriva en politik med ett humant perspektiv, samt att aktivt ta itu med mandatperiodens mest akuta fråga: En kraftfull och effektiv miljöpolitik. Jag tror också att det skulle ligga i alla dessa partiers intresse att se till att samarbetet blir lyckat, och att alla partier får visa upp framgångar. Inte minst S borde ha ett intresse att motbevisa tesen att småpartier mals ner av ett samarbete med dem, för att öka chansen för kommande blocköverskridande regeringar.

Återigen: Det är dags för modiga politiker, som vågar stå upp för en human och konstruktiv samarbetspolitik. Upp till bevis för C, L och S!

Om klimatångest – en personlig betraktelse

I DN Kultur den 11 oktober ifrågasätter Sofia Ulver om klimatångest är den rätta benämningen för vad många lider av i dessa dagar. Det fick mig att fundera på vad jag själv menar när jag säger att jag har drabbats av det. Låt mig därför ge mig själv som exempel på hur klimatångest kan visa sig, och att det faktiskt även kan leda till en bruten handlingsförlamning.

För mig ligger grunden i klimatångesten i att vi vet att vi just nu är på väg i en riktning med katastrofalt slut om vi inte gör något radikalt, men att livet trots detta fortgår nästan som om inget hade hänt. Vi går (eller åker bil) till jobbet, hämtar barnen, flyger till varmare breddgrader, aktiekurser går upp och ner, och tiden bara går och går. Det är som att huset brinner, brandvarnaren tjuter, och vi – vi fortsätter med våra vardagssysslor. Möjligen undrar vi lite oroat om inte någon ska göra något åt det där tjutandet, och frågar oss vem det egentligen är som har ansvaret för att släcka bränder. Kanske vi tänker att det ändå är försent, och börjar fundera över hur vi ska anpassa oss till att bo i ett nerbränt hus.

Att utsläppen, trots att många av oss försöker att minska våra avtryck, fortsätter att öka, att det saknas så många politiska beslut, att det finns så många intressegrupper som lobbar emot en nödvändigt snabb omställning – och att jag inte kan göra något åt det – det har fyllt mig med en enorm frustration. Samtidigt har jag blivit frustrerad över mig själv, som – trots att jag inser allvaret – har haft ett motstånd inom mig mot att göra min röst hörd, inte har vågat ta klivet och agera. Ibland har jag tänkt att jag, när barnen blir större, ska få mer tid och utrymme att engagera mig. Samtidigt har det någonstans i mig känts som ett svepskäl för att kunna vara bekväm ännu ett tag.

Kulmen kom, som jag beskrev i ett tidigare inlägg, när det blev så övertydligt att det inte ens finns tid att vänta till mina barn blir större. De är vuxna om c:a 10 år – då måste vi i stort sett ha hunnit halvvägs mot en värld med nollutsläpp av växthusgaser. De kommer inte få en chans att själva påverka utvecklingen medan tid ännu finns! Insikten blev till en kris, en klimatångest, som tog sig uttryck på flera sätt. Jag vaknade vid halvtvåtiden på nätterna, för att sedan inte kunna somna om. Jag fick stresspåslag; frustrationen översköljde mig och fick adrenalinet att strömma genom kroppen.

Men krisen födde också handling. Inte för att jag gjort något storartat, men jag fick åtminstone en puff över tröskeln till att offentligt börja ge uttryck för vad jag tycker. Jag anmälde mig till Naturskyddsföreningens klimatnätverk (det återstår att se vad det innebär i praktiken!). Och jag startade denna blogg. Jag tänker, att om jag lyckas övertyga en enda människa till att börja minska sitt klimatavtryck så kan det förmodligen få större effekt än vad mina egna ansträngningar ger. (Men jag ska naturligtvis försöka minska mitt eget ytterligare – det finns ingen motsättning däremellan!)

Jag hoppas att jag en dag ska kunna se mina barn i ögonen, och kunna säga att jag åtminstone försökte vara med och vända utvecklingen, så att deras värld blir en människovänlig värld. Hur långt vi lyckas nå återstår att se.

För inspirerande läsning om att vända klimatångest, läs vad Frida Hylander skriver!

1,5 grader

För några veckor sedan drabbades jag av klimatångest. Ja, jag har ju alltid varit engagerad i miljöfrågan och orolig över klimatförändringarna, och försökt att leva någorlunda miljövänligt för egen del. Men när jag fick se rubriken:

Idag passerade vi 1,5-gradersgränsen

blev det så konkret, det jag egentligen redan visste, att det är akut att börja agera i stor skala. Rubriken handlade om att vi (enligt IPCCs medelscenario från 2014) släppt ut för mycket koldioxid för att hålla jordens temperaturökning under 1,5 grader. Enligt samma scenario, med nuvarande takt, har vi om 8-21 år släppt ut så mycket att det är för sent att hålla sig under 2 grader.

Mina barn är 9 och 7 år gamla. Om 21 år kommer de fortfarande bara vara unga vuxna. Om 8 år är de fortfarande barn. Om inget händer nu kommer de inte få en ärlig chans att påverka sin framtid. Vi måste göra det åt dem.

Idag kom en ny IPCC-rapport. Den slår fast att vi fortfarande kan ha en chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader globalt, men att det krävs omvälvande åtgärder och samhällsförändringar. Och det måste ske snart – redan 2020 bör utsläppen ta fart nedåt, för att i stort sett halveras på tio år.

Å andra sidan, det finns mycket att vinna om vi lyckas. Vi som individer behöver göra så gott vi kan för att minska våra avtryck, men framför allt behöver vi kloka och modiga makthavare som förstår detta, och vågar ta konsekvenserna. Här måste alla goda krafter samarbeta. Hur kan vi hjälpas åt för att uppnå det?

Fotnoter:

  1. Enligt IPCCs medelscenario från 2014 har vi släppt ut för mycket koldioxid för att, om jag förstått rätt, utan koldioxidinfångning hålla jordens temperaturökning under 1,5 grader.
  2. DN hade flera bra artiklar idag om IPCC-rapporten, t ex denna och en debattartikel.